Visst har vi alla varit med om känslan av att veta precis vad det är vi vill och utan tillsynes ansträngning tagit oss dit även om målet från början (om vi logiskt hade analyserat det) sett ouppnåeligt ut.  Ofta handlar det om stora beslut eller förändringar i vårt liv, men som svept oss med i en positiv kedja av händelser.  Jag kan tycka att det måste vara det mest optimala sättet att ta beslut och använda sig av sin vilja.

Men ärligt talat, hur ofta får vi uppleva det? På sätt och vis kan jag tycka att det finns en parallell till detta  i upplevelsen av flow. Att uppleva sig vara ett med flödet utan tankar om rätt och fel, läge att agera eller bida sin tid, röriga tankar som inte får för mycket plats är ljuvligt.  Känslan av gott och tillit styr vårt agerande. Och är det inte konstigt att det just är i detta läge som gott kommer till oss, då synkronisitet av händelser och möten infinner sig och kanske ännu mer än så.

När jag tänker tillbaka på de händelser och beslut jag tagit ur denna goda känsla så vill jag påstå att de varit ”tankelösa” men känslostarka.  Jag hade inte granskat dem under den logiska och rationella luppen utan lät en inre sanning få styra och visst, hade jag blivit ifrågasatt i mina beslut hade det nog bara runnit av mig på ett eller annat sätt. Min vilja var integrerad med den jag var.

Jag var ute på en lång (för mig)löprunda igår och kände så tydligt när tankarna la sig till vila och känslan fick ta tag i rodret
–underbart! Det är i detta känsloläge som min kreativitet infinner sig men även svaren jag inte hittat tidigare. Jag blir så tacksam och tänker att jag borde nog springa flera mil… varje dag.

Ett steg i taget….

Ulrika