Jag kommer tillbaka till ämnet prestation, eftersom jag så  ofta hamnar där med mina klienter i våra coachingsessioner. Prestation är ett spännande ämne, men det är inget tvivel om att ämnet klingar negativ för många. Känslor som ångest, mindervärde, litenhet kopplas till prestation oftare än känslor som inspiration, fokus och flow.

Varför är det så?

Med tanke på var vi kommer ifrån…och här tänker jag på stenåldersmänniskan… så kanske det inte är så konstigt att just prestation är en sån stor del av oss. Vi har överlevt genom tider genom att just prestera – göra något med en början och ett slut. Dock inte för att mäta oss med andra och tävla, utan för att just överleva.

Så även idag. Vi mår inte bra av att ge upp. Vi mår bättre av att utmana oss, i någon form. Är det lätt? Nej inte alltid. Rädslan för att misslyckas kan faktiskt få oss att backa helt.

På stenåldern fanns inte utrymme för rädslan av att misslyckas för då hade vi inte överlevt. Det är en intressant paradox i sig.

Så varför är det så här?

Ja, en förklaring är säkert vår jakt på lycka. Jakten på den perfekta människan med sina perfekta upplevelser och perfekta känslor. Vi läser ju om den (hen) varje dag; I tidningarna, på Facebook, på Twitter, på våra sociala och verkliga reklampelare. Och även om vi inte är dummare än att vi givetvis förstår att den perfekta människan inte finns, så har vi plockat upp något från allt detta: En tanke och känsla om hur det faktiskt skulle kunna vara att få bli sitt perfekta (?) jag.

I Maslows behovstrappa beskrivs människans olika behov beroende på vilket trappsteg vi står. Är modellen helt och 100% sann? Nej, förmodligen inte. Den fungerar ändå mycket bra som symbol.

Längst upp på trappan står Självförverkligande. Det är ingen tvekan om att det är ett spännande trappsteg att stå på. Dock har den föregåtts av alla stegen nedan, stegen där vi har gjort alla de val och alla de beslut som har tagit oss upp hela vägen. Vägen har varit riktigt lång för många och har formats av hur vi har tagit oss an livets resa och allt vi har mött på vägen.

Precis som det tillstånd vi kallar Flow, har självförverkligande föregåtts av att vi har lagt ner tid på att ta oss dit. Det är således inte en quick-fix, det är en process och det är där problemet sitter. Vi upplever så starkt att tid är en bristvara och är därför så angelägna om att hitta snabba lösningar. Inte särskilt konstigt. Vem har tid att vara medvetet uthållig?

Så vad menar jag med att det är bättre att göra något än inget alls? Jo, för att göra resan mot Självförverkligande värd att jobba mot, så sätter man upp delmål.

Jag menar att precis som stenåldersmänniskans behov av att ge sig ut på jakt, behöver vi, idag, göra det vi KAN göra. Det kan vara ett litet görande (liten målsättning som att ta kaffet efter det att uppgiften är utförd), det kan vara ett mer utmanande görande (ringa ett jobbigt telefonsamtal) men det ÄR ett görande.

Det händer en massa goa saker i kroppen när vi har gjort det vi satt oss för att göra – tro mig, oavsett litet eller stort. Alla vet, eller kan förstå att den som sätter bollen i krysset får en häftig känsla i kroppen. Inte så konstigt, eller hur. Belöningssystemet i hjärnan aktiveras och signalsubstansen dopamin flödar och då mår vi bra!

Därför är mål, stora som små, delmål och helmål kanon.

Ett mål definieras av en tydlig början och ett tydligt mål som vi bestämt oss för.

Du väljer själv hur du vill definiera ordet görande eftersom spektrat kan vara så stort och spänna mellan att släppa , att reflektera till att agera. Och ganska så ofta tänker jag… så kom igång då….ta ett beslut….rather done than perfect!

Vi mår alltså bättre av att göra något, än inget alls:)

Lev väl,

Ulrika