Visst känner vi alla till uttrycken ” minsta motståndets lag”,  ”det är svårt att lära gamla hundar att sitta”, etc. Men vad betyder de egentligen, kan man ju fråga sig?

Jo jag tänker så här. Det måste ha att göra med tankarnas motorväg i hjärnan och hur mycket lättare det är att bara följa de invanda vägskyltarna istället för att behöva använda sig av karta och kompass.  För usch vad jobbigt och arbetsamt det är att behöva trampa upp en ny stig. För att inte tänka på hur många gånger jag måste använda mig av den nya stigen för att den
överhuvudtaget kan börja bli en motorväg.

Som alltid är ju medvetenhet det första steget i att börja rita om vägkartan.  Om jag bara kör på autopilot och inte lägger större vikt på hur vägen jag kör på ser ut, kommer jag nog fortsätta med det tills det, av någon anledning, dyker upp en vägbula i
kurvan som aldrig varit där förut. Ja då faller det sig nog naturligt att börja titta sig om efter alternativa vägar.

Okej, så jag har åkt på en vägbula som inte funnits där förut och jag bestämmer mig för att se om det finns någon annan mer effektiv väg att ta mig fram på. Det mest naturliga är ju att försöka hitta en väg som är så lik den gamla som möjligt för då är igenkänningsfaktorn hög …och det känns ju bra och tryggt.

Ja, så hittar jag en parallellgata, precis bredvid den jag alltid kört och jag klappar mig stolt på axeln och berömmer mig själv att vara klok och duktig på alternativa lösningar. Likt förbannat dyker det upp ett vägarbete inte långt efter det att jag bytt
vägfil och där man dessutom  bara får köra 15 km/h.

Då kör det upp en tanke  bredvid mig – den ser ut som en sån’ där svindyr  Aston Martin- och den ligger jämsides med mig och provocerar.  Det intressanta är ju att tanken i sig är oerhört spännande och lockande så jag kan inte låta bli att titta, trots att jag blir så irriterad av dess närvaro. Det är trots allt min egen tanke.

Men så plötsligt gör den en skarp vänstersväng och kör rakt av vägen, ut på ett öppet fällt. Blommor och blad flyger i luften av farten.  Min förvåning är total! Jag anar en pirrande känsla i magen, en blandning av rädsla – helt klart rädsla, och något annat som jag inte riktigt kan ta på … kanske en känsla av spänning, eller utmaning, … sanning? … Usch!

I vanliga fall skulle jag ändå titta bort från tanken och koncentrera mig på vägen jag är på, oavsett underlag. Förändring är ju
läskigare än läskigt. Men just idag när jag kommer fram till en rondell kör jag runt och tillbaka dit där tanken bytte vägen mot det öppna fältet. Jag kör dit och stannar vid vägkanten.  Jag tittar och funderar. Mina gamla är förvirrade. Min känsla anar äventyr. Då måste jag bara säga att jag definierar äventyr som allting då jag använder mig av okänd strategi.

Sammanfattningsvis menar jag att insikten av att vilja byta strategi för hur jag vanligtvis hade gjort eller handlat, ofta går bortom intellektet. (…och nej, det finns ingen vinning i att bryta ett redan bärande och väl fungerande strategi, om jag inte vill …)

Vår egen sanning är inte alltid lätt att plocka fram. Men livet är en resa och förändring är oundvikligt. Vi kan vara med och påverka oss själva om vi vill.

Jag har idéer om vad jag tycker är läskigt och modigt i mitt eget liv. Tro inte att det behöver vara stora omvälvande livsbeslut Åh nej! Vår vardag är fyllda av slentrianmässiga sätt att hantera livet. Jag har massor med strategier jag använder mig av och jag blir fortfarande så glad när jag synar dem och vågar bryta dem. En härlig känsla av att vilja vara modig!

Ta hand om er,

Ulrika