Äkta människor berör oss alltid, på ett eller annat sätt!

Trots att vi anses leva i en upplyst tid, verkar det som om äkthet är en bristvara. Vi håller idag (västvärlden) på med yoga,  personlig utveckling, företagsutveckling, kompetenshöjande aktiviteter för företag och ändå är det så svårt att vända blicken inåt. Det är ibland alldeles för smärtsamt att se till sitt eget agerande och vilka värderingar jag har.

Anledningen till att det är smärtsamt är många. Det kan vara allt ifrån ovilja att gå ifrån tryggheten av de ramar jag har målat upp för att kunna förstå mig själv och andra. Det kan vara skam. Ja, nog har det med någon form av rädsla att göra, helt klart.

Vi lär oss tidigt i livet att rikta blicken utåt för att förstå vad som anses rätt och fel. Vi lär oss vilka värderingar som är viktiga och vilka känslor som får yttras. Den sociala kontexten spelar såklart en stor roll men även vad vi får med oss från våra föräldrar. Kanske har jag skrivit det tidigare men det är värt att upprepa; det lär ta tre generationer för att förändra ärvda värderingar. Det händer med andra ord inte över en natt…

Vad har då detta med äkthet att göra?

En äkta person vet vem hon är, trots alla påtryckningar utifrån. En äkta människa är sann mot sig själv. Det är inte alltid lätt, men har man gett sig in på den vägen har också varningsklockan aktiverats som blixtsnabbt larmar när jag bryter sanningsgränsen. En vacker dag blir den gränsen smärtsam och inte värd att gå över. Det svåra med detta är att
omgivningen som är vana att tolka mig med sina ramar, utifrån sina glasögon,  helt plötsligt inte vet vad som händer och ställer sig ytterst frågande till hur jag agerar. I vanliga fall skulle detta vara tillräckligt skrämmande för att vi skulle avstå att följa vår inre röst, men har vi tagit steget över tröskeln, ja då struntar jag faktiskt i vad de tycker. Jag tar ansvar för mig och låter de (till deras förtret) ta ansvar för sig. Och även om det må kännas motsägelsefull till att börja med, så kan jag lova att belöningen är stor. Att vara sann mot sig själv kan oanade positiva följdeffekter.

Vad händer när vi möter en människa som är sann och äkta mot sig själv?

Vi blir vi helt enkelt berörda på något sätt. Antingen släpper vi ner vår gard, våra masker, roller och tillåter oss själva att vara sanna, om så bara i mötet. Det känns så bra!

Eller, så blir vi oerhört provocerade och får en mängd olika negativ känslor. Snabbt bedömer vi kanske personen i fråga som galen eller töntig. Men om vi förmår oss att ta en närmre till på känslan som väcks i mig, får vi bra information om oss själva. Kanske är jag trött på att behöva klä mig efter en viss klädkod och blir därför
jätteirriterat när någon bara klär sig hur som helst. Eller, kanske vill jag bara få slippa känslan av att ta ansvar för hur andra ska känna om jag gör eller säger det jag egentligen vill säga, och blir därför störd över de som bara säger sitt rakt ut, utan att bry sig om vad jag eller andra känner.

Vill man inte titta in på djupet går det naturligtvis bra att tjuvkika lite grand med att bara öppna dörren på halvglänt. Något är bättre än inget och det är bra att göra det i sin egen takt.

Uppsidan med att vara sann eller äkta mot sig själv är många. Inte minst den att våra relationer långsiktigt blir bättre. (Det är bara genom oss själva som vi kan förändra andra) Vi mår bättre (för att vi lyssnar till essensen av oss och genom det främjar återhämtning) Livet blir meningsfullt! För att nämna några.

Hur ser din sanning ut?

Och med det sagt, så önskar jag er alla en härlig dag!

Ulrika