För en vecka sedan sprang jag midnattsloppet för förstagången i mitt liv. Och hur i hela friden gick det till, kan man ju fråga sig?!

Jo, det låg nämligen en inbjudan till loppet i mitt påskägg  i år och det är nog så att jag verkligen behöver kommitta mig för att hitta lusten att ta mig ut i spåret till att börja med. Jag har dock latenta tävlingshorn…. Det var vissa familjemedlemmar som hade förstått det – hence the invitation.

Helt plötsligt (ja mer eller mindre i alla fall) snörde jag på mig skorna och tog mig ut i spåret. Jag har gärna lurar i öronen och jag tycker om att lyssna på föredrag som får mig att skratta. Det hela går väl egentligen ut på att tänka så lite som möjligt på att jag springer. Så var det i alla fall i början. Löplusten behövde liksom en liten puff på vägen. Trots det motstånd jag fortfarande hade ska jag villigt erkänna att tillfredställelsen jag kände när jag tagit mig runt var oslagbar. Jag kände mig sååå stolt varenda gång.  Och var det så att jag var bitter och sur innan löprundan så kunde jag med lätthet konstatera att , nä nu är jag glad och nöjd med livet igen. Wow, den insikten var intressant.  Jag har ju hört talas om endorfiner och ”runners high” och kanske var jag inte riktigt där men gott kändes det inte desto mindre.  Eftereffekten av joggandet blev mer och mer min morot.  Dock behövde jag få hjälp
med den goa känslan medan jag släpade mig runt tall o gran i skogen. Ibland tar jag hjälp av alla möjliga och stärkande (har jag hört) mantran som: jag är stark, jag är stark, jag är pigg, jag är pigg, jag studsar lätt som en studsboll, jag är lätt som en fjäder, jag är inte trött, jag är inte sur, nej visst ja, inte säga inte… jag mår toppen, livet är toppen, osv., osv. Allt för att hålla trista och trötta tankar på armlängds avstånd.

Sommaren går och jag är hyfsat ofta ute och springer. Vi springer ofta hela familjen men vid just ett speciellt tillfälle fick jag sällskap med två 14-åriga fotbollstjejer . Vi ska springa 5 km intervall.  Jag kände mig stark och såg nog framför mig att jag skulle hänga med tjejerna ganska bra. Det tog ca 200 meter innan de trippade förbi mig i en ryslig fart och sedan fick jag nöja mig med att se deras ryggtavla (om jag hade tur)resten av den löprundan. Ja förutom de gånger som de vände om för att springa och möta mig. Jorå, så att det var ju jättekul…INTE.!!!  Men någonstans runt en tre , fyra kilometer kom jag på att det här nog var oerhört nyttigt för mig, mentalt alltså. Så här skulle det nog bli på själva midnattsloppet. Varenda jäkel skulle springa om mig. ..jag är stark, jag är stark, det gör ingenting, jag springer för mig själv, oh vad skönt det är att springa, och det är ju såå roligt… Vad intervall träning gäller…. Nej förresten: Ingen kommentar!

Så kommer dagen D. Det är underbart väder och solen skiner. Inte för att det spelar någon större roll om solen skiner…det gör den ju i alla fall inte kl 22.30 när jag och min man ska starta. Men det spelar ingen roll. Det är en jättehärlig stämning på söder. Jag har intalat mig en ” jag-bara-ska-ta-mig-runt” mentalitet för att inte få för mycket prestationsångest. De säger ju att man ska njuta av loppen och ha roligt…. och dricka mycket vatten.

När jag sedan står i min fålla, 6B, och ser det orangea havet av alla deltagare framför mig, förundras jag över stämningen och hur
peppade alla är och glada över att få springa 1 mil på asfalt. Det är ett konstant sorl av applåder och glada utrop och feststämningen är påtaglig. Jag dras med lätthet med i detta och nervositeten byts ut till förväntan.  Det är en Vi-känsla. Men det kan ju inte vara en sån där ”vi mot dom” känsla som vid en fotbollsmatch?  Ändå är det en ”vi som ska springa” gemenskap.  Varför gör vi detta? En del av mig kan svara på den frågan med lätthet: för att det är SÅ KUL! Den mer ifrågasättande delen av mig är förbryllad; vad är det som är så j-la kul??

Jo, jag tror att det  bl.a. är den härliga gemenskapen som lyfter sig bortom logik och som förenar oss på en transpersonell nivå där vi är själsligt sammankopplade.  All den hjärtliga energin som byggs upp och som jag är säker på skulle kunna mätas på något sätt, gör gott för oss människor. Vi känner oss levande!

Mitt startskott går. Luften är sval och mitt humör är på topp. Faktum är att mitt humör är på topp hela vägen runt. Jag behöver inga mantran eller glada föreläsningar i öronen. Stämningen är redan förankrad och given. Det enda jag behöver fundera på är att inte snubbla eller krocka in i alla grannar runt om mig. Jag har till och med så mycket kraft kvar på slutet att jag orkar lägga i ganska många växlar till och slår mitt eget rekord med 12 minuter. Jag är LYCKLIG!!! Och en liten slutkörd röst inom mig viskar att det är nog en god idé att tacka de underbara fotbollstjejerna för den där mentala intervallträningen de bjöd mig på ett par dagar tidigare!

Med lätta steg….

Ulrika