Att den psykiska ohälsan sprider ut sig i vårt samhälle tror jag inte att någon har missat.

Kanske upplevs avsaknad av färg i livet, och att det mesta presenteras i en färgskala av grå, grå, grå, grå, grå, grå.

Ibland kan vi inte sätta ord på vad det är som tynger oss  eller vad det egentligen är som gör att vi känner oss låga eller känslomässigt ihop paketerade i en liten ask.

Ibland registrerar vi den lilla rösten djupt inom oss, den  lilla rösten som observerar vad det är vi känner och som viskar till oss som om den vore en utomstående observatör. Den lilla rösten som tyst och kärleksfullt  vill säga ”det är ok att känna det du känner, du är människa”

Vi är många tror jag som aktivt har arbetat bort förmågan att lyssna till vår inre röst och kanske till och med slår bort den som trams eller humbug. Varför har vi det? Det kan ha med livets hastighet att göra,  överlevnadsstrategier eller kanske kort och gott ett ointresse. ?  Ja, anledningarna är säkert många och individuella  och det finns ju egentligen ingen anledning att ta reda på det för den stora  massan. Det är individen själv som  gör upptäckten och därefter börjar resan till att hitta tillbaka till förmågan  att lyssna inåt.

En naturlig fråga blir ju då? Är rösten alltid sann? Ja, det  är något vi kan lita på: känslan  ljuger aldrig!

Acceptans är första steget, dvs. att acceptera att jag  känner det jag känner, oavsett vilken känsla det är.

Vi har väl alla vår egen prispall på hur vi värderar våra  känslor. Avund, svartsjuka, att faktiskt i det dolda och från ett mycket
pinsamt ställe vilja någon illa hamnar nog inte särskilt högt upp. Men betänk  då återigen, känslan ljuger inte, du känner det du känner. Utmaningen blir då:  ok, utifrån att jag känner det jag känner – hur och vad gör jag då? Bara för  att vi har accepterat vad vi känner,  betyder det ju inte att vi ska och bör agera  på det: stor skillnad! Det gör dock en stor skillnad att vara sann mot sig  själv.

Om jag bortser från den psykiska ohälsan som bör tas omhand  om av en legitimerad psykolog eller psykiatriker, så finns det många som i dagligdags upplever en form av vardagsångest som i längden tär och äter upp färgpaletten  i tillvaron.

Vad ska man göra åt det då?

Det första är att inte hålla det inom sig, utan att ta hjälp  av någon som du känner dig trygg med för att få lätta på trycket. Det är gott att få öppna sig mot någon som är värderingsfri och som kan hjälpa oss att se  vår situation utifrån ett helikopterperspektiv, att kunna se skogen för alla  träden. Och tro det eller ej, inte komma med en lösning…

Ångest har i stort sätt alltid att göra med krav/förväntningar  på den ena axeln och förmåga/kompetens på den andra. Om förväntningarna är större  än vi känner att vi har förmåga att klara av så känner vi någon form av ångest.

Det är alltså en god idé att identifiera och syna dina krav och  förväntningar när ångesten blir för stor. Det är en bra början för att återta färgen och känna sig lite turkosa (som Jan Gunnarsson skulle ha sagt).

Nu vågar jag även säga att våren är här. Solen har skinit  idag och plötsligt möter jag människor över allt… med ett leende på läpparna.
Jag fyller på god energi i mötet med andra människor. Förhoppningsvis spiller  de över även på dem… tillsammans med en massa färg.

Allt gott,

Ulrika